Känslan jag har i kroppen idag påminner lite om känslan jag hade i kroppen dagen då jag slutade nian och jag och mina vänner stod och kramade varandra hårt, vi grät och vi grät och vi grät. Samtidigt som man visste att "det är ju nu livet börjar, det är ju nu det är dags att vända blad och påbörja ett nytt kapitel i livet", så var man så ledsen över att man skulle splittras. Precis samma sak var det dagen innan studenten. Jag låg i min säng efter avskedsmiddagen med klassen och grät över att jag ju faktiskt inte skulle få träffa mina vänner varje dag längre, och några kanske till och med aldrig mer.

Jag och förändringar har aldrig gått hand i hand. Det är inte min grej det där. Tanken på att jag ska lämna mitt rum och mitt hus, och sist men inte minst min älskade familj känns fruktansvärt. För att inte tala om min mamma, min mamma som jag älskar mer än någon annan på hela jorden. Usch, nu börjar tårarna rinna igen. Bäst att jag slutar skriva! Summan av kardemumman får helt enkelt bli att jag får ta allt som det kommer. Jag stannar kvar på samma blad ett tag till och gläds åt min älskade som snart ska få ett eget hem, tills jag känner mig redo att dela mitt liv helt och hållet med honom.