Lite så känner jag ikväll, jag känner mig nedstämd. Mest för att jag pluggar matte i ett rum fullt av tända ljus, och lugn musik = Bea börjar tänka och bli djup, på annat än matte då alltså. Ikväll känner jag mig lite ledsen över vänskapen. Tolka det inte fel nu, för jag har världens bästa vänner som jag skulle göra allt och lite till för, men jag slutar ändå aldrig att förvänas över hur sårad man faktiskt kan bli av sina närmsta vänner.

Man pratar alltid om kärlek och hur sårad man kan bli på den fronten (tro mig, jag vet också hur det känns), men inte lika mycket om hur vänskapen kan såra, speciellt mellan oss tjejer. Ibland hatar jag att jag är tjej. Det är så mycket jobbigare, och så är det bara, det håller ju till och med killarna själva med om.

Jag säger som en av mina vänner sa till mig, tänk dig känslan av att veta att du skulle göra vad som helst för denna personen, när den inte skulle göra samma sak för dig längre. Det känns precis som den känslan när man bråkat med sin kille (alla känner nog igen sig), eller när man, ännu värre, gjort slut. Den magkänslan går inte att beskriva. Hela magen knyter sig och man känner sig så himla ensam, trots att man har så många andra som älskar en och står kvar där för en. Den känslan har jag alldeles precis nu. Jag känner mig otillräcklig.

Aja, nu är jag säkert sådär luddig som jag inte gillar när andra kan vara på sina bloggar, och lämna ut sig om saker som ändå ingen förstår, men jag hoppas någon förstår och kan känna igen sig. Nu ska jag lämna matteboken och äta chips och dippa ihop med en av dem som jag vet skulle göra allt för mig - Anton. Det kan jag vara värd. Puss på er!