Jag vaknar upp till vad som verkar vara en härlig dag, men som i samma ögonblick blev en hemsk morgon. Det är en känsla av frustration, otillräcklighet, ansvar, men framför allt tomhet.

Denna känsla har jag känt minst 2 gånger i veckan under hela min uppväxt. Jag hatar det, jag hatar att känna skuld och dåligt samvete för att jag lämnar någon i det. Men framför allt så hatar jag att känna mig så fruktansvärt ensam när det händer. Några vet, några lyssnar, och några FINNS där. Att lyssna och att ta till sig, och sedan bry sig är två skilda saker.

De är väldigt få, och än om de finns där så kommer de aldrig att förstå just PRECIS hur jag känner. Mitt huvud säger att jag inte vill vara en del av det längre, samtidigt som mitt hjärta säger något helt annat. Home is where your heart is, eller?